Senaste inläggen

Av Mamman - 4 februari 2014 14:02

En skruttig kropp. Är den förbrukad vid 41,5 års ålder ? Det går ju inte. Jag har småbarn, jag ska vara pigg och rask, frisk och stark i minst 20 år till innan småkrämporna kommer smygande.

Men så är det visst inte. Fram till för 5 år sedan var den, trots några kg i överkant ändå frisk och kändes stark. Men någonstans där började det. En ofarlig knöl som togs bort, en knöl som visade sig vara av ett helt annat slag. Den delen av kroppen är dock under kontroll. Men efter det så började olika saker dyka upp. En knöl i ena bröstet som turligt nog var ofarlig. Konstiga domningar och känselbortfall som inte fick sin förklaring. Där till kan läggas mera ofarliga saker men som kommit i större mängd så som magsjukor. 

Kanske känns det som ännu mer med tanke på att övriga familjen också varit sjuka både i förkylningar och magsjukor i mängd de senaste åren men även andra mera mystiska och oroväckande symtom där vissa utredningar pågår.

Det känns bara för mycket ibland.

I höstas började min kära make började utredas för något som såg väldigt allvarligt ut. Utredningen är inte avslutad än och hans symtom kvarstår men vi har iallafall själva vågat tro att det inte är det värsta...

Ungefär samtidigt upptäckte jag också något underligt med min kropp. Kanske var det för att jag inte orkade just då som jag hittade en naturlig, om än ganska osannolik, förklaring till det hela. Jag la därtill ordet "avvakta" för att vänta och se om det försvinner av sig själv. Det gjord det men det har också återkommit några gånger. I helgen så tillkom ett annat symtom och då insåg jag att jag måste ta tag i det här.

Så idag har jag varit på vårdcentralen och nu väntar fortsatt utredning. En utredning som förhoppningsvis kan ge svaret "godartat" ...Enligt min icke helt vetenskapliga googleundersökning så är chansen 90 % att det är just så. Å andra sidan har jag haft en icke farlig knöl på halsen där det var högst osannolikt att det skulle vara något annat vilket det ändå var.

Det känns inte så kul att behöva greja med ledigt ifrån nya jobbet för att jag ska på undersökning osv.  men jag ha väl inget val.

Ibland funderar jag på om vi är hypokondriker men svaret blir alltid nej. Vi avvaktar väldigt ofta för att se vad det tar vägen, vi gör allt som man kan göra själv för att lindra eller eventuellt bota men när det inte går, ja då är det väl ändå rätt att söka vård.

Jag vill slippa vara så orolig för min och familjens hälsa.

Bortsett från de där extra kilona jag hade så vill jag ha min gamla, friska, starka kropp tillbaka.

Jag vill inte känna mig som något som är förbrukat.



ANNONS
Av Mamman - 1 februari 2014 19:01

Skrämmande, det är vad det är. Jag klarade nästan en hel dag innan jag inte kunde stå emot den där chokladen som fanna i förrådet. Sen fortsatte jag med pepparkakorna och nu sitter jag här och är grymt besviken på mig själv. Jag är lite skrämmd också. Jag har nog inte fattat vilket sockersug jag faktiskt har.

Så ja, det blev ett riktigt magplask direkt...men jag ska försöka igen. Imorgon, eller nä, nu, för visst borde det där sockersuget bli mindre om jag bara kan hålla ut några veckor.

Japp, så får det bli ! 

Timmer för timme blir dag för dag, blir en månad...och förhoppningsvis längre än så eller iallafall mindra mängd än vad det är nu.

Det lömska härligt sockersöta med en doft av choklad...


Att låta bli-Så himla enkelt men så fruktansvärt svårt...



ANNONS
Av Mamman - 1 februari 2014 08:23

1:a februari, lördag, ledig dag innan ännu en arbetsdag (tredje söndagen jag jobbar på "raken" :-( ). Känns bra. Känns bra eftersom jag har haft två ganska lugna dagar på jobbet där jag har fått små utamningar som jag har klarat av bra. Inget grubbel dag alltså.

Har som vana att väga mig den 1:a i varje månad. Bestämde mig för just detta för ett par år sedan. Har liksom varit lite fixerad vid den där vikten i alla år. Därför bestämde vi att en där vågen skulle ställas undan på ett ställe där den liksom inte stod och ropade "hoppa upp på mig" hela tiden. Tanken var väl också att tillåta sig en vikt en gång i månaden. Nu händer det väl att jag väger mig någon gång mer än så men inte varje dag och det är liksom vikten dag nr 1 i månaden som gäller. Och ja, jag skriver upp den. Mest för att det känns ganska bra att se att jag pendlar lite upp och ned men att det de senaste åren ligger ganska konstant om man tittar på genomsnittet.

Dagens vikt var fullt gokänd. Den samma som 1 december, dvs. innan julfrossan. Men jag vet ju med mig att det varit ganska mycket kex, godis och kakor även den senaste månaden. Därför har jag tänkte mig en månad utan detta onödiga. Kakor, godis och digestivekes är inte alls livsnödvändigt även om det kan vara bra för själen ibland. Men nu får det bli 4 veckor utan detta. Det är min ambition. Inte för att gå ner i vikt för den är alldeles lagom, utan mer för att se om kroppen kanske kan må lite bättre om den får energi från saker som innehåller mer av det den behöver.  Vi får se.

Februari= en månad som är minus kakor, kex och godis !

Av Mamman - 30 december 2012 05:10

Jodå, känner mig som en stoppad korv. God mat är gott. Godis är gott men nu känns det att det liksom har satt sig. Så det är "bara" att försöka ta tag i det.

Känner mig trött, lite ledsen, maxialt stressad över allting. Barnen gör mig tokig. Älskade fina ungar. Varför måste det bråkas hela tiden ? Om allt och med alla.

Det är ju såklart inte sant men ibland känns det så och just nu är det "ibland".

Önskar att jag kunde sova gott. Släppa allt när jag lägger mig och lita på att allt blir bättre efte en natts sömn.


Livet. Så underbart egentligen men fullt med uppförsbackar. Man klarar det om man tar en åt gången. Jag vet, så varför tvekar jag på min förmåga ?

Av Mamman - 26 december 2012 08:51

Helt plötsligt, en tanke, en dum nyfikenhet som blev en sökning på fb där en bild dök upp...

Det omöjliga. Vad var det jag ville ha ? Varför ? Det hade aldrig funkat. Jag vet, jag vet. Jag vet inte varför det inte går att släppa.

Två dagar av förvirrade tankar.

Blir så arg på mig själv. Hur ska jag kunna släppa helt, sluta bry mig, slänga i soptunnan ? Eller kanske inte så.

När ska jag kunna tänka utan att det vänder upp och ned på allt ? Hur ska jag kunna tänka ? Förstånd, sund förnuft, vetskap om hur bra det blev och insikt om att det aldrig, aldrig hade blivit.

En av två saker som kanske alltid kommer att göra ont där i mitt hjärta ?

Den andra orkar jag inte tänka på men den finns där varje dag, tvingar sig fram ibland och jag puttar tillbaks den igen.


Vissa saker bleknar med tiden. Andra gör det kanske inte ? Kanske måste man bara acceptera och hitta ett sätt att leva med det. Acceptera att det ibland gör ont, att såret rivs upp men att det också läker igen...



Av Mamman - 25 december 2012 02:54

Konstigt nog (och lyckligtvis) så var det ingen mer som blivit magsjuk i familjen och eftersom det gått nästa 3 dygn sedan senaste (och enda) symtomet så var vi välkomna till väkomna till svåger med familj. Jag vågar dock inte känna mig helt säker än, det har hänt att det gått längre tid än så mellan insjuknandet i den här familjen. Å andra sidan tänker jag att vi kanske har fått en viss immunitet efter förra årets många magsjukor (Rotavirus funakr ju så).

Strax efter lunch begav vi oss iallafall iväg dit. Det var god mat men för övrigt ganska "neutral" (en del skulle kanske kalla det för avslappnad) stämming. Jag hade föredragit lite mer julmys och känsla. Det hade lätt kunnat ordnas utan att det hade behövt bli så stor sak av det. Men det var inte så att det var otrevlig på något vis, bara lite neutralt liksom.


Killarna tycke väl inte att det var superkul men så är det väl när man är i den åldern och mest bara ska sitta stil och äta i evighet. Nu hade de ju med sig sina julklappar som någon (Tomten?) lämnat på morgonen så de hade ändå att sysselsätta sig med. Dessutom hade de väl ganska så fullt upp med att äta godis också. Avbrottet blev när det var dags för Tomten att dyka upp på riktigt men...


...jultomten är avslöjad !

En av killarna förstår att han inte alls finns. Den andra att det tror mer på att just den Tomten som kom till oss inte är den riktiga eftersom det var farfar som kätt ut sig. Den tredje kontaterade att det ju var farfar eftersom Tomten ju är död, annars hade han varit flera hundra år ju och så gammal kan man inte bli. Tvååringen och ropade glatt  "Farfar jag har också tomtekläder hemma"  till Tomten- dock något lite otydligare än så eftersom hon ju bara är två år och det kanske inte är helt rätt meningsbyggnad och tempus när hon säger något. Jag, som hade henne i mitt knä och som känner henne väl och dessutom vet hur mycket hon älskar att klä ut sig i sin tomteklänning förstod mycket väl vad hon sa. Så Tomten är avslöjad på många sätt och vis. Alla barn var dock nöjda med att han dök upp.


Framåt 20-tiden var det dags att åka hem. Barnen, som väl egentligen var trötta, hade ju inte tid att sova direkt när vi kom hem. Lite legobygg, leka med dockans nya saker och lite annat pyssel blev det innan de till slut lurades i säng. Själv stupade jag i säng ungefär samtidigt. Nu sitter jag här, klarvaken, eftersom jag vaknade och inte kunde somna om.

Om några timmar vaknar nog barnen. Då kommer dom att hitta några paket till under granen som vi inte ville släpa med igår. Det är lite saker från oss och lite från "mormor och morfar". Så gjorde vi förra året också. Barnen kommer säkert att tro att det ska vara så även nästa år. Men hur det blir med det får vi se nästa år. Dit är det ju en bit trots allt även om jag tycker det var "nyss" som det var jul förra gången. 


God Jul !



Av Mamman - 22 december 2012 07:28

Evigheter sen jag skrev här. Inte för att jag inte har velat utan för att jag helt enkelt inte har haft en sekund över...


Den senaste månade har varit full av pluggande- precis som hela hösten. De senaste veckorna har vi påbörjat D-uppsatsen. Det är både jobbigt och kul. Det är ett tvång under tidspress men också lite kul eftersom ämnet vi ska skriva om känns intressant. Det är bara "halva" uppsatsen som ska göras nu. Intervjuerna och bearbetnningen av data vi får in ska vi göra till hösten. Vi har 1,5 vecka att bli klara med det hela efter jullovet-som man ju egentligen inte har något när man är högskolestudent. Vi bestämde oss ändå för att ta julledigt. Jag behöver det verkligen.


Igår var alltså sista skoldagen innan "lovet". Vi slutade vi 13-tiden så jag skyndade mig hem för att hämta barnen. På dagis möttes jag av stora L:s kompis och mamma. Dom var på väg hem för att kompisen hade kräkts...

Jag hade precis tänkte (och det ska man inte gör för det betyder otur) att vad skönt att det inte verkar gå någon magsjuka på vårat dagis eller i skolkillarnas klass just nu.

Vi åkte hem och stora L sanerades...dvs. han fick byta kläder och ville, helt spontant- duscha. Kanske lite överdrivet men han hade stått precis brevid när kompisen hade kräkts .

Sen åt vi kvällsmat och därefter sa stora L "Mamma, jag har ont i magen, jag tror jag ha fått samma sak som "kompisen""

Nån timme senare kom kvällsmaten upp och stora L hade jätteont i magen. Natten har sen varit lugn. Däremot kom H upp och mådde illa. Det hände inget där heller men det är kanske en "släng" av samma?

Nu hoppas jag på att jag och A antingen blir sjuka nu så att vi är ok på julaftonen eller att vi inte blir sjuka alls. Det är ju för barnens skull liksom- att vi ska orka ta hand om dom, kanske fixa fram lite mat till dom som är friska och orka öppna paket (orka ge paket).

Att vi kommer att fira jul "själva" är inte hela världen för mig. Lite tråkigt för barnen dock som hade sett fram emot att vara hos kusinen, faster och farbror.

Det som är tråkigar, tycker jag, är väl att vi förmodligen inte kommer iväg till mina föräldrar i mellandagarna. Å andra sidan så är det några dagar dit så vi hinner kanske både blir friska och sjuka innan.

Min sugenhet på julmat har dämpats en aning. Har verkligen sett fram emot det och "sparat" mig. Men nu vet jag inte riktig. Förutseende som jag är för det mesta, så har jag köpt så att vi ha "all" julmat hemma även om vi nu skulle åkt iväg och bara haft med oss vissa saker. Så det finns tillgång till "allt" vilket gjorde stora S glad då han först blev riktigt ledsen över att inte få äta julbord. Den killen älsar god mat och är nyfiken på att äta det mesta :-)


Det blir väl som det blir med den här julen. Vi överlever skulle jag tro och även om det inte är jättekul så har vi varandra. Det är det viktigaste av allt. Och dessutom är jag extremt nöjd över att ett beslut jag tog när det gäller att skicka efter en julklapp som var svår att få tag i på ett annat ställe än på de billigaste. Den var slut och de skulle få in den "nästa vecka"  men så blev det aldrig och hade jag inte beställe på det där lite dyrare stället hade vi inte haft den nu. Där är den dessutom också slut nu. Hoppsa nu bara att S blir så där glad över den som jag hoppas och tror. Det är ju liksom nöjet med att ge bort - att få se barnens glädje. Och hoppas nu att dom andra inte blir besvikan över att dom inte får något liknande för det fanns inte att ge. Dom har fått fler saker och saker som jag tror dom önskar sig dom också så det är rättvist på det viste.


Man vet aldrig hur saker blir, man bara hoppas, tror och planera som att man visst. Sen tar livet sina egna vägar.

Sånt är livet!

Av Mamman - 14 november 2012 20:43

Jag har verkligen läst allt vad jag har kunnat. Jag har inte gått och latat mig och skjutit upp det till morgondagen. Därför hoppas jag att jag blir godkänd på dagens tenta.

Första känslan var ändå att det gick ganska bra. Inte bra som i "full pott" utan bra som i godkänd. Men sen, när jag började tänka efter så insåg jag att det nog kan vara så att jag har missat ett och annat poäng på ganska många frågor och då är helt plötsligt inte maginalen så stor.


Jag hoppas iallafall. Det är tungt att ha något släpandes efter.


Annars då ? Trött, trött och trött. Förra veckan hade jag feber och halsont. Det har sen blivit bättre och bättre. Magsjuka "snurrar runt" på skolan och allt känns lite rörigt, tråkigt och tungt just nu.


Egentligen vet jag inte vad som skulle kunna lätta upp livet just nu. Det är inga stora eller särskillda saker som har hänt eller som känns jobbiga. Det är väl mer allt de där lilla som blir mycket tillsammans.


Förra veckan hade jag en rejäl formsvacka när det gällde min utbildning. Vi hade praktisk examination. Det gick ok för min del men jag fick ingen "kick" av det som de andra kursarna verkade få. De var näst intill lyriska och pratade om hur kul det var, hur rätt det kändes och om längtan till praktik och framtida jobb. Jag kände mig bara tveksam till om jag verkligen vill det här. Jag önskar att jag hade känt den där kicken, lyckan, längtan men den fanns inte.

Men jag tog ett djup andetag och tänkte förnuftiga tankar. Ibland behöver man smälta intryck och vissa dagar känns livet motigt i allmänhet.

Dagen efter så vaknade jag med feber och halsont så förmodligen fanns en av orsakerna till "allt jobbigt" där. Jag var helt enkelt på väg att bli sjuk dagen innan.


Men visst önskar jag att jag inifrån och ut, uppifrån och ner hade känt hur kul och rätt det här är. Jag vet att jag förmodligen aldrig skulle känna det oavsett vad jag skulle hitta på här i livet. Jag är inte en sån person. Men jag önskar. Det hade varit så praktiskt.

På samma vis önskar jag att jag haden en stark tro som gav mig lugn och trygghet. En tro på något. Jag vet inte vad. En tro på att allt ordnar sig och att det bara är att flyta med livet, inte kämpa emot så mycket. En tro på en högre makt. En tro på något helt enkelt.

Så himla skönt det hade varit att vakna upp med en orubbligt varm och trygg känsla där inombords.


Tills det händer så gör jag så gott jag kan. Ibland blir det bra ibland blir det inte det men jag gör allt vad jag kan efter min förmåga.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Min värld med Blogkeen
Följ Min värld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se