Senaste inläggen

Av Mamman - 16 januari 2015 19:59

Så trött ! Är väl inte van vid att jobba och framför allt inte vid att stiga upp långt innan tuppen har funderat på att öppna ögonen för att släpa de små ur sängen och sen vidare till dagis och fritids där vi "bankar" på dörren när de öppnar kl 6.


Det är tur att det inte är så alla dagar. Jag hoppas att det inte behöver vara så här för evigt. Förmodligen rör det sig om ungefär ett halvår. Om vi har tur.


Min äkta hälft mår fysiskt bättre och är hemma. Tyvärr visade det sig att den där elakartade tingensten som jag inte ens vill nämna vid namn hade spridit sig till lymfkörtlar. När vi nu har vant oss vid tanken på detta och att ett halvår med cytostatika iallafall minskar risken för återfall så känns det ändå ganska ok. Vi vet ju att det inte är några garantier för att den håller sig borta för all framtid sen men vi kan ju inte chansa...


Så klart tar det på krafterna att fundera och vara rädd. För rädd är jag. Rädd för att den jag delar mitt liv med först får ett halvår med massa biverkningar (som om man har otur kan bli bestående) för att kanske sedan ändå få veta att den har spritt sig. Rädsla för att aldrig få tillbaka den jag en gång hade. Rädlan för att bli ensam kvar.


En kamp, inte bara för den som är sjuk, en kamp för oss andra runtomkring som ska försöka leva som vanligt i ett litet oförutsägbart kaos.

Men kanske lär vi oss att det inte är så farligt när man måste ta en dag i tage och aldrig vet hur morgondagen kommer att se ut.

Kanske är det just så det egentligen är; vi tror att vi vet och vi planerar men det enda vi egentligen kan vara säkra på är att vi aldrig vet hur morgondagen kommer att se ut, vi bara tror...

Av Mamman - 25 december 2014 19:12

Det var förväntansfulla barn, fyllda av längtan till den bästa dagen, dvs. den 24 december. Det var iallafall vad de två yngsta kallade julaftonen för. När de tre yngsta hade lagt sig och sov (trodde vi) så fick jag hjälp av 10-åringen att plocka fram och organisera bland julklapparna. Vad skulle med till farmor och farfar, vad skulle öppnas på morgonen hemma och vad skulle vi spara till dagen efter (vet av erfarenhet att det kan vara bra att dra ut lite på det för att de dels ska få möjlighet att verkligen "se" vad de får och också få lite sysselsättning då det ju oftaste är just julklappar och Tomten som är julens höjdpunkt när man är liten).

Nu är det ju egentligen bara den yngsta som tror på Tomten, övriga vet ju ungefär hur det ligger till men lilla L hon tror stenhårt på att han finns och hon hade också mycket funderingar innan men också många svar på sina frågor när det gällde Tomten. Bl.a så är det ju så att det inte alls konstigt att vi inte har sett varken renar eller släde för de är ju magiska eftersom de kan flyga och då kan ju så klart inte vi vanliga människor se dom.

Jag och stora killen hann precis sortera upp julklapparna och var på väg upp när vi hörde tassande steg och visst, de andra killarna hade så klart inte kunnat somna ordentligt pga spänningen så vi la julklappar under granen och sen satte vi oss i soffan och tittade lite på uppesittarkvällen med Lasse Kronér.

Till slut var de så trötta att de åter gick och la sig. Jag och stora killen satt kvar en stund till och framåt midnatt kom vi båda i säng. Det kändes så fint att ändå ha sina barn där. De är så stora men de är ju inte vuxna än på många år. Jag, och de också, saknade ju A. Det känns liksom inte helt. Men jag kan konstatera att de är otroligt fina och duktiga när de skärper till sig (för de är också otrligt duktiga på att retas med varandra och bråka om "ingenting").


Jag la mig men kunde inte somna riktigt. Jag småslummrade igenom natten. Det var inte bara de vanliga orostankarna utan jag kände en annan, svårbeskrivbar oro i kroppen. Vid 4-tiden kom det en liten flicka tassande och kröp ner och en stund senare så var yngsta killen vaken och kunde inte somna om. Han placerades framför tv:n i soffan och somnade där så småningom.

Jag var inte så pigg när det till slut var dags att kliva upp men kunde ändå inte somna om så vid 8-tiden, när barnen för längesedan hade öppnat de där två paketen/person som låg under granen och var fullt sysselatta med att pyssla med det , så masade jag mig upp.

Någon timme senare ringde jag A och han berättade att han hade haft sin värsta natt på evigheter. Fruktansvärt ont och Morfinet han hade fått hade inte hjälpt mycket. Han kände sig inte pigg och en permission kändes långt borta. Därför bestämde vi att jag skulle komma dit på eftermiddagen och hälsa på. De barn som ville följa med fick göra det, övriga stannade där vi skulle fira jul då det ligger "på vägen" till sjukhuset.


Strax efter kl 14 åkte vi iväg. När vi hade åkt några km började det snöa små flingor och allteftersom vi åkte så blev det större och större flingor. Ja, det la sig till och med lite vitt på marken. Det kändes riktigt "juligt". Lämnade av de tre största och en kasse med julklappar och tog lillfian och åkte vidare till sjukhuset.


Vi hade en liten påse med julklappar. Någar saker barnen hade gjort i skolan och ett presentkort jag hade köpt på JULA. Det kändes ju inte alls aktuellt nu. Kunde inte låta bli att tänka tanken "kommer han någonsin få använda det ? " Men nu hade vi ju köpt det och slagit in det så nu fick det bli så.


När jag och lilla L klev in på salen så halvsatt han i sängen. Han går hyfsat pigg ut och berättade att han bara skulle få en ny "nål" så kunde vi åka sen. Det var så oväntat men oj, vad glad jag blev. Morfintabletter, tabletter mot illamående och lite medicin mot febern...ja, och så några kräkpåsar (man vet ju aldrig) fick följa med och strax innan Kalle var slut så klev vi inte hos mycket förvånade svärföräldrar och släkt. Barnen blev riktigt glada.


Det kändes fint och han orkade vara med ända fram till 20-tiden med hjälp lite små vilostunder i soffan och med hjälp av de där tabletterna han hade fått mot smärta och feber. Stundtals så nästan glömde jag att det inte alls var som vanligt och att vi inte skulle avsluta dagen med att åka hem tillsammans.


Det kändes också väldigt underligt när vi lämnade honom på sjukhuset och åkte hem själva. Det var sorgligt att komma hem "själva" även om vi ju är ganska många.

För en stund fick vi iallafall vara en vanlig familj, så som vi brukar vara. Det blev alltså på ett vis en väldigt fin julafton. Jag har nog aldrig känt mig så tacksam över något som jag gjorde denna julen. Allt det där som är så självklart betyder plötsligt oändligt mycket.


Tyvärr så hade han sedan haft en riktigt kämpig natt med smärta osv. och dagen idag har inte varit så mycket bättre enligt de små sms jag har fått. På något vis så hade jag nästan trott att gårdagen skulle vara någon slags vändpunkt och nu skulle allt bli bra. Jag vet inte varför för det är ju ingen logisk tanke men det var väl min stora önskan.


Jag har haft orden "det blir jul ändå" ringande i mitt huvud de senast dagarna. Oavsett vad som sker med oss så skulle julen komma. Det är med en varm känsla i hjärtat jag idag tänker:


"Det blev jul ändå"



Av Mamman - 21 december 2014 19:11

Men alltså, jag vet inte, jag orkar inte. Eller det gör jag ju för att jag måste men jag vet inte, kan inte så någon utväg. Det finns liksom ingen bättring. In en sväng på akuten över dagen i fredags , hem igen några timmar senare. Det var nästan som att jag hoppades att han skulle bli kvar där över helgen och sen komma hem fixad och nästan som vanligt. Eller iallafall mycket bättre. Men så blev det inte. De hittade inget direkt fel förutom att inget är bra men oförändrat liksom. Det jobbiga är att det inte tycks finnas någon riktigt utväg. De vet inte var de ska göra, eller ?  Jag orkar inte, han orkar nog inte heller så länge till. Vad kan vi och vad ska vi göra ? Vi gör ju allt vi kan. En halv dag så kan jag tycka att nu är han bättre...för att det sen visare sig att han inte alls mår bra och blir helt utslagen resten av dygnet. Det påverkar barnen också. Vi är inga bra vuxna. Vi borde vara så tacksamma och uppskatta varje sekund vi ha varandra men istället råder oharmoni, brist på tålamod och två vuxna vars hurmör är labilt och det är väl barnens också som visar sin oro på sitt vis.

Så hjälp, hjälp någon...

Berätta för oss att det kommer att gå bra, att vi kommer att orka och att vi kommer ur det här som en stärkt familj och framför allt som en HEL familj på 6 personer, inte 5...

Orka !

Av Mamman - 18 december 2014 03:51

Efter exakt tre veckor fick han komma hem. Min man. Lycka. Eller ? Det är skönt att få ha honom nära men eventuell lycka överskuggas av oro och rädsla. Det handlar inte om att han får komma hem för att han nästan är frisk. Det handlar om att få komma hem i väntan på...ja, vad ? För bra är han inte. Kanske väntar en ny operation, kanske kan kroppen klara av att fixa det själv. Så nu ska denns väntan ske hemma...om det går. För jag har en man som beskriver att det känns som att ha influensa och magsjuka samtidigt. Blek som ett lakan, matt och trött och bitvis rejält ont i magen. Det är inte lätt att få i sig tillräckligt med vätska med de förluster han har och att äta när man är smått illamående eller kallsvettas av smärta är inte heller det enklaste.

Jag tvingade ut honom på promenad runt huset i går. Det kändes som när jag jobbade på långvården. Det kunde likagärna ha varit en 90-åring som gick där vid min sida om man inte hade sett ansiktet.

En promenad på max 200 m, sen var orken slut.

Visst vill jag ha honom hemma. Vi kan småprata lite, barnen också även om det inte är som vanligt. Men det gör mig också dubbelt ledsen att se detta. Att det inte är som vanligt och att det inte heller beror på en "vanlig" förkylning eller något sånt. Jag undrar också om vi fixar det rent närings och vätskemässigt...vi försöker. Jag har också en underlig roll. Det går liksom inte att bortse ifrån att jag tänker som en sjuksköterska men att jag också är "fru" och tänker som en sådan. Det låter kanske underligt men det är verkligen två roller som står lite emot varandra även om dom också går i varandra.


Jag vill ju tro och hoppas att det vänder av sig själv, att han helt plötsligt mår mycket bättre men jag klarar inte riktigt av att tro det just nu. Det börjar också bli lite knepigt med mitt jobb. Har ju snart varit hemma i en månad. Det har gått att lösa med semester och liknande och nu, när det blir helg får jag väl VAB:a men jag kan snart inte varar borta mer. Jag vet inte om jag vill det heller. Men om jag tittar lite längre fram så vet jag inte hur vi ska få ihop det hela med jobb, dagis och liknande...dvs. om det inte är så att det vänder snart och blir mycket bättre.

Det är en liten kamp att ta sig igenom dagen, både för mig och för den jag älskar.

Det är svårt att hitta positiva känslor just nu.

Jag önskar att det jag kände var HOPP men det jag känner är TVIVEL.

Av Mamman - 30 november 2014 16:37

Dom sa 3-4 dagar och sen hem.

Nu är det mer än 5 dygn, de flesta på intensiven med undantag för några timmar på en vanlig avdelning innan smärtorna blev för svåra för att kunna behandlas där.

Smärtor, ingenting har kommit igång så som det skulle...Men ingenting är fel förutom att det känns så himla fel.

Jag undrar om min man någonsin ska komma tillbaka. Kommer han någonsin hem ? I vilket skick är han i så fall och kommer det att bli som vanligt ? Hur lång tid tar det i så fall...

Nätterna är värst. Tankarna kommer då. Ilska och frustration. Varför sa ingen att det kunde bli så här ? Jag känner mig dum som inte själv förstod att det fanns en risk för det. Jag känner mig skitarg. Någon har liksom ljugit. Jag vill veta, vara förberedd... Nu hade vi inte planerat för detta. Vi hade planerat för en något trött och ledbruten man/pappa som skulle komma hem efter några dagar och som skulle kunna räknas som en fullvärdig vuxen person i vår familj med allt av vad det innebär när det gäller ansvar för barnen men undantag för att lyfta, skjutsa och bära.

Jag känner mig lurad. Jag tror att min kära A också känner så. Eller orkar han ens känna något sådant ? Han orkar nästan inte prata när jag har honom i telefon. Få, ansträngda ord...

Jag frågade om han ville att jag skulle komma idag. Det var helt ok för sjuksköterskan att båda jag och barnen kom om vi ville, men han ville inte. Han orkar inte. Det gör ont i mig. Om jag bara hade fått se honom, röra vid honom. Han hade inte behövt prata eller bry sig om mig.

Men samtidigt så förstår jag. Han orkar ju nästa inte med sig själv.

De första dagarna kände jag hopp. Jag såg till att vara sysselsatt hela tiden för att sen stupa i säng med tanken att imorgon har det vänt, det värsta måste ha varit "idag"...

Men igår och idag har jag nästan inte orkat ringa sjukhuset och fråga...

Jag känner mig enormt ensam även om jag inte är det. Jag orkar inte och vill inte vara bland "folk"...ändå var det ju lite skönt att vara på det där barnkalaset igår och även den där fikan hos svärföräldrarna...

Jag önskade att jag kunde vara hoppfull men det känns hopplöst.


Av Mamman - 26 november 2014 15:59

Livet rullar på. Kära maken blev opererad igår. Idag gick det att prata några ord med honom men han mådde inte bra, hade rejält ont. Men nu är den iallafall gjord, bara att hoppas att det som följer härefter blir bra. Han kommer nog inte att vara så pigg som han har trott.

Alltså är jag "själv" med barnen några dagar och därefter kommer det nog ta ytterligare ett tag innan de har en "hel" pappa. Som tur är så har jag kunnat ta ut lite semesterdagar (jippi, det är så här man har semester på riktigt ? ) så jag är iallafall ledig tills på tisdag.


I helgen började jag handla julklappar. Till barnen är det i stort sett färdighandlat. Nu väntar jag bara på att få hem de där 12 paketen jag har beställt från olika ställen. För det är nätet som gäller. Jag ORKAR inte springa runt och jaga klappar i affärerna. Eller jo, det kan vara ganska mysigt om det rör sig om en eller två och man kan gå där i lugn och ro men annars är det mest jobbigt. Nu blir det jobbiga att hålla reda på alla fakturer och sen slå in allt (inte favoritsysselsättning när det är till barnen och känns som typ 100 stycken även om det väl bara är ett 30-tal) . Det JOBBIGASTE blir att hämta ut paketen hos mitt lokala ombud som är en liten servicebutik som drivs av en väldigt sur och i allmänhet ganska otrevlig man. Hade de inte haft paketutlämning där hade jag ärligt talat inte satt min fot där.

Jaja, det löser väl sig


Just nu känns det lite vilset i livet. Jag trivs inte riktigt på jobbet. Det känns inte riktigt rätt i hjärtat men nu är det en fast tjänst och då går man inte därifrån så enkelt. Jag har dock hittat två väldigt intressanta tjänster den senaste tiden. Den ena sökte jag och fick två dagar senare, när ansökningstiden hade gått ut, besked om att tjänsten var tillsatt. Kände mig lite lurad som hade lagt ner en halv dag jobb på att verkligen skriva ett personligt brev för att sen förstå att tjänsten var tillsatt redan innan jag skickade iväg det...

Men med två dagar kvar så satte jag mig idag och sökte en annan tjänst. Det personliga brevet fick skrivas om då den här tjänsten hade en helt annan inriktining och jag där ville lyfta fram andra sidor och kompetens. Skickade dock iväg det och fick en halvtimme senare se att de tackade för min ansökan men att de redan hade tillräckligt med sökande och därför hade avslutat ansökningsprocessen...Men VARFÖR tar man då inte bort annonsen ? Kände mig återigen lurad och en stor besvikelse kom över mig.

Så vad har nu livet tänkte ut åt mig ? Vad kommer jag att hamna ? Jag väljer att tro att det på något vis finns en mening med allt och att det finns något som är "uttänkt" för just mig. Jag tror att livets väg redan är bestämd där vissa hållpunkter finns, eller mål eller vad man nu vill kalla det. Vi har valmöjligheter, vi kan ta olika vägar men vi kommer på ett eller annat vis ändå att hamna vid de utsatta målen, vägen är bra olika dit. Och tja, om vi nu ska tala tro så tror jag då alltså att livet är starten och de slutliga målet är döden om man nu kan kalla det ett mål. Kanske slutstation är ett bättre ord och de där delmålen kanske kan kallas stationer...

Det är alltid svårt att inte riktigt veta. Ibland är det också spännande men oavsett vilket så är ovissheten en del av livet och svaret är tålamod. Tids nog så vet vi ! Alltså får jag väl gå här och vänta på vad som finns där bakom hörnet även om livet just nu känns grått och lite hopplöst.

Tålamod !




Av Mamman - 17 november 2014 12:25

Ledig dag efter jobbhelg. Stökigt överallt. Småsaker och plock. Gör mig orolig i själen. Försök att möblera om slutade med en tillbakamöblering. Försökte att fixa till dynan i hallen dvs. fixa en ny, den gamla är kastad pga att det råkade komma kattbajs på den i sommras när vi hade kattungarnas låda där. Men den där skumgummibiten jag hade var typ 2 cm för kort, den andra lösningen jag hade blev inte bra så nu sitter jag här, ännu mer frustrerad och inspirationen är långt under noll.

Har inte mer energi att uppbringa idag. Vet att jag måste ta en titt på smuttvätten och säkert slänga i en maskin. Vet också att eftermiddagen kommer att bestå av på och avdukning av bord, laga mat och sen diska...typ.

Tänk att man ibland kan vara så där uppfylld av det man gör, det går som smort, man fixar och det blir så himla bra. Andra gånger, som idag, känns dagen näst intill meningslös och man kommer liksom ingenstans hur man än försöker.


Dagen känns precis som vädret- halvnatt mitt på dagen. Grått, grått och grått...

Av Mamman - 13 november 2014 18:58

Efter att ha försökt städa i förrådet under flera timmar på förmiddagen så känner jag bara att här ska inte köpas en endaste sak till det här huset om det inte är absolut nödvändigt.

Dels för att vi (mest min man faktiskt) har alldeles förmycket saker som inte behövs utan bara tar massa plats. Dels för att det är något sjukt med det där att man slänger saker för att man tröttnat och vill ha nytt, inte för att det faktiskt är något fel på det.

Jag blir på så extremt dåligt humör av att gå ner i det där förrådet (eller för den delen försöka uppräthålla någon slags ordning bland barnens saker som hamnar överallt och som dom aldrig leker med för att dom liksom inte ser vad dom har).

Det är verkligen ett i-landsrpoblem.

Jag menar inte att vi aldrig ska köpa något mer men just nu så vill jag verkligen tänka igenom varje köp och varför/om vi verkligen behöver den där saken. För vi har ju som sagt massa saker och med lite fix, trix och pyssel så finns det stora möjligheter att göra om och fixa nytt av gammalt.

Dagens alster, efter den där städronden i källaren, blev en fin (om jag får säga det själv), krans gjord av en stomme av halvsega grenar som jag sen knöpt mossa runt. Framåt jul ska det lindas ett rött band runt. Det kommer att bli toppen.

Jag bävar faktiskt lite inför julen. De yngre barnen vill ju verkligen ha leksaker (men vad ? dom har ju allt och önskar sig bara massa skräp...) men vad kan vara vettigt som inte går sönder efter 5 minute, som roar länge och som inte kostar hur mycket som helst. Vi ha miljoner sällskapsspel, telfoner, datorer, bilar, dockor, lego, böcker, kritor och pennor, gosedjur, vinterleksaker, samlarkort, kulor, olika slags figurer osv. Ja, vi/dom har faktiskt allt och dubbelt upp i vad dom behöver. Skitsvårt och ångestfyllt för som sagt så är det ju ändå så att dom vill ha...och jag skulle vilja ge något dom skulle bli så där superglada över. Det behöver inte vara jättemånga leksakspaket men några... 10-åringen känns mycket lättare då han bara önskar sig pengar i stort sett. Han sparar till en dyrare teknisk pryl så det känns ok+ att han behöver lite kläder och kan få någon bok...

Som tur är så är ju inte julen här riktigt än så jag får väl fundera ett tag till...


Jag då, vill jag ha något ? Ja, jo, men det ska var något praktiskt, något jag verkligen behöver, något som inte hamnar i förrådet och skräpar. Ett nytt nattlinne, en aska fin choklad eller kanske något så enkelt som en middag med min man på tu man hand...


Jag vet inte hur länge känslan kommer att vara men just nu är den dominerande känslan "här köps inget som vi verkligen inte behöver, inte en enda sak !"


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards