Jippi liksom...I förrgår hämtade jag en sjuk och feberblek killa på fritids. S som nästan inte varit sjuk de senaste åren har nu haft feber och varit riktigt risig två gånger på en månad.

Det finns ju värre saker, så som magsjuka tänkte jag för att trösta mig lite. En tröst som inte varade så länge. I natt, strax efter det att jag stupat i säng, ropade stora L från sitt rum. Jag syndade mig dit och det var tur för jag hann precis hämta en kräkspann innan han spydde. Sen fortsatte det så resten av natten. Han hade jätteont i magen och spydde och spydde. Till slut kom ju bara galla och lite slem. Mitt i allt så var han dessutom jätteledsen över att missa dagens maskeradkalas som skulle var på dagis. Lillplutten. Nu är han dock piggare och har fått i sig både vatten och lite saft utan att kräkas.

Nu väntar vi in nästa "offer". Vore lika bra att vi fick det allihop (gärna lindrigt tack! ) så vi liksom har det avklarat och kan lägga det bakom oss för denna gången. Jag har inte tid att vara sjuk. Missar jag lite i skolan är det svårt att ta igen det. Föreläsningarna är jätteviktiga för att förstå.

Men då och då kommer tvivlen. Igår hade vi praktiskt övningar. Vi förlöste och tog hand om nyfödda barn . Ja, det var ju dockor/attrapper men det var nästan som på riktigt förutom att mammorna saknade överkropp och ben från knäna och nedåt.

Och ja, det var kul och spännande på ett sätt. Samtidigt så kände jag en tvekan. Jag vet inte varför. Vill jag det här ? Vad vill jag ? Jag fick nog inte den där kicken som de andra verkade få. Hos mig väckte det mest massa känslor och tankar.

Kanske blir det bättre allteftersom. Kanske är det just för att det finns så lite tid till eftertanke. Det går i ett rasande tempo. Både i skolan och hemma.

Tänk om vi också hade fått höstlov. Tänk om vi också hade haft ett riktigt jullov att se fram emot. Det hade liksom behövts. Det handlar kanske om att sänka ribban.

Och framför allt tänk om alla magsjukor plötsligt bara försvann från vår jord. Det skulle faktiskt göra mitt liv så mycket enklare att leva.

Bryt ihop och kom igen.

Barnkalas imorgon för stora L som fyller 5 år på måndag...hade vi planerat.

Men tydligen så är det omöjligt att fixa något sånt i det här huset. Stora L vaknade nämligen med feber allmänt hängig. Febern har hållt i sig även om han blev riktigt pigg efter en halv panodil som han fick en stund innan det var dags att packa in oss i bilen för att hämta de som var på skola/dagis.

Men frisk det är han inte så morgondagens barnkalas är inställt. Känns ju tråkgit men det är väl bara att acceptera att det inte går att göra något åt det. Det är tydligen våran lott här i livet att vara sjuka när vi ska göra något "roligt"...

(och det finns värre sjukdomar än "feber", vill inte nämna någon vid namn bara ;-) )

Vi får väl se om gästerna kan komma nästa lördag istället och hoppas att alla är friska då. Det hade bara varit så skönt att fått det gjort den här helgen eftersom nästa kurs kör igång på måndag. Den här helgen är alltså en lite lugnar helg när det gäller skolarbetet.

Jag vet att livet är ganska motigt. Jag har försökt att intala mig själv att det handlar om hur man tar motgångar och att det kanske handlar om hur stora man gör sakerna...Fast det går inte så bra. Det tar på krafterna. Krafter som det inte finns så gott om.

...kanske den underligaste någonsin om jag bortser från den när jag hade vinterkräksjukan och spydde in det nya året (kanske inte så trevlig info men dock sann).

Förmiddagen var en enda lång konflikt kändes det som. Det var väl massa småsaker men det var liksom hela tiden. Jag kände mig helt slut när vi väl hade ätit lunch och lyckats få på alla kläderna och dessutom fått in dom i bilen.

1,5 timme försenade enligt min tidsplan (vi hade ju ingen exakt tid att passa) så var vi så på väg till firandet av svärfar som fyllde jämnt.

När vi satt där i bilen fick jag ett sms. Tyvärr inga roliga nyheter. Jag förstod att övriga släktingar inte visste om något när vi kom fram. En telefonsamtal senare så nådde dock nyheten även de. Reaktionen blev nog inte riktigt som jag hade förväntat mig. Kanske var det för att det var en dag som skulle vara fylld av glädje och istället så blev det mitt i alltihop någon slags sorg.

Självklart var det ju tråkigt men jag blev så förvånad över att alla var så oförberedda på det hela. Jag kände nästan en irritation över deras naivitet. Samtidigt så förstår jag ju att jag nog i just den situationen tänkte på saken som jag hade gjort om jag hade varit på jobbet och stött på situationen där. Det är nog ett sätt att disktansiera sig från det hela.

Den förnuftiga delen av hjärnan kopplades dock på och jag insåg ju att det inte var så konstigt att alla reagerade som dom gjorde.

Vi åkte hem ganska tidigt. Barnen ville hem till Bolibompa och äta sitt lördagsgodis. Deras kusin hade redan åkt hem och ja, det började bli tråkigt. Vi lämnade svärföräldrarnas hus och åkte hem. Nu väntar jag på att killarna ska bli trötta och lägga sig så att jag och A kan krypa upp i soffan och bara ta det lugnt en stund. Jag tvivlar på att jag orkar vara vaken till tolvslaget men man vet ju aldrig. Vi får helt enkelt se.

Jag har inga nyårslöften men det finns två saker jag verkligen önskar att jag ska kunna förändra under det kommande året. Det ena handar om att våga följa en känsla. Vågar jag det så tar jag ett steg åt ett annat håll här i livet men sen vet man aldrig om någon annan sätter stopp för det. Den andra saken handlar om mig som person. Det är en sak som jag vill och måste fortsätta jobba med. Det är ett pågåeende arbete kan man säga. Jag hoppas att det snart ger resultat och att jag kan känna mig trygg med förändringen.

Som sagt en nyårsafton som känns mycket märklig rent känslomässigt.

Min mobil ringde ikväll. Jag hann inte svara just då men när jag tittade efter vem det var som hade ringt så visste jag direkt vad det rörde sig om.

Det var en person om jag inte brukar tala med i telefon. En person som jag egentligen känner ganska ytligt.

Det underliga var att jag visste innan vad samtalet skulle handla om. Kanske var det inte så underlig egenligen. Jag vet inte.

Jag vet dock inte om jag ska känna mig hedrad eller utnyttjad. Jag väljer att känna det första för det är nog vad jag tror det rör sig om. Att själva ämnet i sig inte var av det positiva slagt är en annan historia.

Vissa saker är bara så underliga här i livet.

Jo, jag vet, det finns nog dom som skulle kalla mig tokig. Särskillt när man tröttnat på julskinkesmörgåsar. Men jag gjorde det ändå. Köpte en julskinka till. En mindre på 3 kg denna gången och jo, det var "rea". Den åker nog in i ugnen imorgon.

Nu är det väl inte så att just julskinkesmörgåsar är det allra godaset hela familjen vet men i år har jag blivit helt tokig i det. Något som vi däremot är helt tokiga i, till och med H som är väldigt selektiv när det gäller mat och framför allt kött, är tunna skivor skinka stekta i lite smör. Vi åt lite till lunch och fast jag hade stekt en halv julskinka kändes det som, så var det för lite. Fast vi blev mätta. Det där sista hade väl varit bara för att det är gott.

Så jo, vi kommer nog att kunna förbruka den tredje julskinkan utan större problem. Det märks att barnen börjar bli större och att det går åt mer mat nu. Lite åker väl i frysen också när den är tillagad. "Bra att ha" liksom... 

Liten L vaknade vid 3 och kunde inte somna om. Till slut klev hon ur vår säng, vinkade och sa "dådå" för att sedan krypa iväg.

Ja, det var ju bara till att kliva upp. På med myspysfleecemorgonrocken först bara. Sen gick jag och lilla L och satte oss i soffan framför tv:n. Där kom hon till ro och somnade i min famn. Jag satt och tittade på henne en lång stund. Så vacker och fridfull. Min lilla fina L.

Efter en timme så smög jag in med henne till hennes säng. Det gick att lägga henne där utan problem. Det störst problemet var att jag inte kände mig sovtrött.

Jag smög ner till matkällaren och hämtade upp skinkan. Den var fortfarande ljummen. Undrar just om det är någon fara med det ? Den har ju stått där ner i 6 timmar för att svalna men det var ju +11 grader där så ja, äh, det hade kanske tagit så lång tid även i ett kylskåp ?

Jag har iallafall delat den i lite mindre bitar och ätite ett par skivor så nu får vi se om jag blir matförgiftad. Annars är det nog ok. Det var iallafall himelskt god !

Det jag funderar på nu är om min dag ska börja här och nu eller om jag ska lägga mig en stund och slummra på soffan.

Har jag tur så får jag en timmes sömn till innan någon av de andra vaknar.

Alternativet är att läsa tidningen i lugn och ro tillsammans med en kopp gott kaffe. Det lockar också men jag vet ju hur trött jag kommer att vara framåt eftermiddagen om jag väljer det alternativet.

Svåra val här i livet...men inte så viktigt.

Det värmer i hjärtat när man får höra dessa ord.

Det har hänt några gånger och idag var en av dom. Jag och de två stora var på Lindex (en hel timme utan minsta gnäll) och shoppade. Det blev inte så mycket men en t-shirt till S, en klänning till lilla L och en stickad tröja+klänning till mig fick vi iallafall med oss ifrån rean.

Väl hemma så visade jag klänningen för A (jag provad den alltså) och det var då barnen sa att de tyckte jag var fin ! "Mamma, snurra runt så vi får se" sa de. Så förmodligen var jag fin :-) .

Fast å andra sidan så är väl det mesta fint jämfört med det jag brukar ha på mig när jag bara går hemma. Snart är det dags att börja bli en vanlig människa igen. En som klär sig i "bortakläder" och sminkar sig varje dag.

I vilket fall som helst så värmer det i hjärtat att få höra (och jodå, A tycket också jag var fin men det var barnen som sa det först !

Den här klänningen var det (199 kr på rean !)

<a href="http://www.lindex.com/se/6586088/?styleId=19527413"><img src="http://www.lindex.com/Archive/ProductImages/6586/6586088/S0000006689010_F_W30_20111012092802.jpg" alt="Lindex Shop Online - Klänning" border="0" /></a>

A åkte sent och kom hem tidigt idag :-). Så hade det gärna fått vara lite oftare för min del. Han hade dessutom varit och fixat med min fleecemorgonrock och den där larmknappen. Det hade inte varit något problem alls. Så nu sitter jag här och myser.

Tyvärr så tog sötsuget över ikväll och vips så hade jag klämt i mig både pepparkakor,choklad och lite annat...

Känner mig förkyld(are) igen. Har använt både kortisonspray och vanliga näsdroppar länge nu så ikväll så vår jag väl  helt enkelt försöka klara mig med bara kortisonsprayen. Det lär bli en jobbig natt. Det känns dessutom som om någon sitter och försöker klämma ihop mina lungor när jag andas. Dvs. det känns tungt.

Men jag vet att det någon gång i framtiden kommer en dag då jag kan säga att jag både känner mig pigg och frisk. Den dagen ser jag fram emot. Om den sen kan sammanfalla med en känsla av nöjdhet när det gäller mig själv som person så kommer det bli en av de bästa dagarna i mitt liv...

Nä, ska kanske gå och lägga mig och imorgon är en helt ny dag full av spännande utmaningar :-)