Alla inlägg under februari 2015

Av Mamman - 27 februari 2015 19:10

Jag tycker att både grått och vitt hår är väldigt vackert. Jag tänker ofta på min farmor näst intill kritvita, tjocka hår och hur jag, när jag var liten, faktiskt önskade mig ett sådant hår...mitt var ju gult och inte alls fint jämförelsevis.

Allteftersom jag blev äldre så blev mitt ljusblonda (eller som jag då kallade det, gula) hår mörkare och mer åt det ganska tråkiga råttfärgade hållet.

Någon gång i tonåren fick jag och min bästis för oss att vi skulle bli blondiner och tja, det blev väl åt det guldgula hållet men vi var nöjda...Sen följde år med ljusa slingor, år med toning i olika nyanser och däremellan perioder när jag själv  tyckte jag var lite löjlig som inte kunde nöja mig med den hårfärg jag fått av naturen.

Faktiskt så trivdes jag ganska bra med min naturliga färg fram tills för några år sedan när det började dyka upp fler och fler vita hårstrån.

Hur mång dom faktiskt var och hur mycket dom faktiskt syns hade jag dock inte förstått förräns för några månader sedan när jag stod och tvättade händerna på jobbet och såg det i spegeln. Det fullkomligt lyste vitt. Ungefär hälften av alla hårstrån var vita !

Och det är något dubbelt över det hela. För, som jag skrev tidigare, så tycker jag det är vackert med vitt och grått hår. Det är inte där "skon klämmer". Nä, det är det där med att det faktiskt också får oss att se äldre ut. Vitt/grått hår förknippas med "gamla människor".

Jag , som ju passerade 40 - strecket för några år sedan, vill för allt i världen inte se gammal ut. Jag har flera gånger det senaste året fått spontana kommentarer om min ålder och att de, när det fått veta min ålder inte alls trott att jag var så "gammal". Jag har blivit löjligt glad över att få höra detta.

Senast för några dagar sedan träffade jag en kollega till min man som jag inte träffat på 3-4 år. Han hälsade och såg väldigt frågande ut för att inte tala om hur pinsamt han tyckte det var när han sen insåg vem jag var. Jag sa något i stil med att "ja, jag ser väl äldre ut än senast vi sågs" för att liksom ge en förklaring. Hans spontana svar blev "nä, du ser mycket yngre ut..."

Jag vill gärna fortsätta med detta.

Jag har en kollega som är några år äldre än vad jag är. Hon ha låtit sitt vackra stålgrå hår ha sin naturliga färg. Det är oerhört vackert, hon klär i det men jag tror nog också att hon hade sett flera år yngre ut om den forna bruna färgen hade varit kvar.

Jag vågar inte.

Så i desperation så tonar jag nu håret med jämna mellanrum. I mellanrummen växer det gråa ut en bit, jag ser det i spegeln  på jobbet och konstaterar att det blir fler och fler...

En vacker dag så kommer jag att våga. När tiden är mogen.

Då kanske jag äntligen får det där vackra, vita håret som jag så högt önskade mig som liten flicka.

Allt ha sin tid

ANNONS
Av Mamman - 21 februari 2015 18:35

Vilken vecka ! En prövning på många sätt och vis. Har under ett par veckor gått och gruvat mig för allt som skulle hända och det jag måste göra vilket var flera saker som ligger utanför den där comfortzonen.


Måndagen var en tung dag då det åter var dags för min A att påbörja med en nu kur cellgifter. Veckan före det så mådde han ungefär "som vanligt" , ja alltså så som han mådde innan den här skiten. Men med måndagen så blev det åter en däckad man som mådde dåligt på alla möjliga vis...

Måndagen bjöd också på mellanbarnens simskola. Eftersom det inte fanns någon hemma som kunde ta ansvar för en 4-åring så fick hon också följa med och då ville hon ju så klart bada. Jag vet ju att det är bra om hon får göra de då hon behöver vattenvana inför en simskolestart till hösten. Det var bara att inse faktum och kliva ur zonen och dra på sig badkläder. Jag känner mig extremt obekväm när jag är näst intill naken i simhallen. Att jag sen tycker det är kallt och fryser gör det ju inte mer lockande. Därför har denna uppgift lämnats över till A innan...och nu går ju inte det. Finns med andra ord inte så mycket att välja på.


Tisdagen bjöd på tidig morgon med "lämning av barn" kl 6 och sen, på det, en rejäl förkylning som bröt ut när jag var på jobbet. Det blev en tidig kväll för mig.


Onsdag- dags att kliva ur zonen. Då A inte orkar köra bil just nu så föll det på min lott att åka till den stora staden, eller nä, KÖRA i den stora stadens trafik för att lämna in bilen som inte hade blivit reparerad som den borde ha blivit. En reklmation alltså. A åkte med men satt mest som en zombie brevid. Och vad var det som är så farligt med det här då ? Jo, att köra bil i den där trafiken. Det är väl ovana men jag tycker det är jättejobbigt när man ska in i "smeten" och köra. Att jag sen var dödens förkyld gjorde väl inte att det kändes bättre. Var i valet och kvalet för om jag skulle jobba men tog en Ipren och nässpray och åkte till jobbet (hade ingen feber men ONT i bihålorna och huvudet) och tur var de för där var det, som vanligt, ont om "folk" (ok, kollegor då).


Torsdag- Ur zonen igen. Samma resa fast tvärtom. Lämna lånebil åter och hämta hem egen bil. Min zombie, eh, min man, åkte med även denna gången vilket jag är väldigt tacksam över även om det dåliga samvetet gnagde då jag såg hur dåligt han mådde. Han å sin sida visste ju vad jag känner för det där med bilkörning i stan. Det är kärlek. Han däckade och sov hela eftermiddagen när vi kom hem.


Fredag. En man som mådde lite bättre. En jubileumstillställning på hans jobb väntade på kvällen. Han ville så gärna gå och några timmar innan så bestämde vi att vi skulle åka...eller köra, JAG fick ju köra. Ur zonen: Köra bil i stora staden i rusningstrafik (nästan iallafall, den börjarde väl avta). Väl framme var det mingel och därefter middag med bordsplacering, så jag stannad kvar utanför min zon. Jag är ingen mingelmänniska. Det funkar om jag får stå i en grupp dit det kommer och går folk, och att det är flera stycken som håller igång det där samtalet så att jag bara kan flika in men annars är det mest jobbigt. Hitta på saker och prata om saker som jag inte bryr mig om, hålla det där samtalet igång...nä usch. Sen den där bordsplaceringen på middagen då. Det kan blir ganska bra och det kan bli skit. Igår blev det medel. Jag satt vid samma bort som A och det var ett annat par som vi känner ganska väl vid bordet också men sen var det ett par till och tja, den där ljudvolymen som gör att man inte kan höra vad andra säger, att man tvingas att prata med den som sitter brevid osv. är inte heller min grej. Det var ändå ganska trevligt igår men inte helt bekvämt. Jag är nog världens tråkigaste och mest osociala person. Fast det finns ju andra sammankomnster och situationer där jag verkligen tycker om att träffa andra också så jag vet inte. Mingel och långa middagar med okända är kanske bara inte min grej.

Bilfärden hem blev efter midnatt. När jag parkerat bilen utanför vårat hus var jag äntligen tillbaks i min zon igen. Mitt hem, mitt kära hem. Här trivs jag, här vill jag vara ;-)


Idag då: Upp strax före sju med alltför få timmars sömn (knappt 6 oroliga timmar) Packa och sen ur zonen igen. Med en gps, och väl påläst på stadens karta så åkte jag och den äldsta killen iväg till den tävling han skulle på. Det var rakt igenom staden den här gången till andra sidan och sen omvänt på eftermiddagens resa hem.


Nu är äntligen den här veckan över och jag är helt slut. Kanske inte så konstigt. Just nu önskar jag att barnen självmant ska krypa ner i sina sängar och att det ska bli tyst och lugnt i huset. Då ska jag titta på gårdagens finar i på spåret, äta choklad och sen krypa ner i min säng.


Nu hoppas jag att jag får stanna här i min zon tills mådag kväll då det återigen blir dags att blundat, svälja och våga !

Ur zonen !



ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Min värld med Blogkeen
Följ Min värld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se