Alla inlägg under januari 2015

Av Mamman - 21 januari 2015 11:29

Stress, skynda för att hinna, barn som sätter sig på tvären. Jag kokade över och blev tvärarg på mellankillen när vi skulle iväg idag. Det handlade om ett par strumpor som inte var på fötterna (trots mycket tjat), en kille som ändå tog på sig kängorna och sen blev det som det blev...

Trots att jag sa förlåt (för att jag blev så ARG, jag borde inte gorma och skrika och som avslut på det hela smälla igen dörren, eftersom jag är vuxen) så har den där ledsenhetskänslan dröjt sig kvar i magen.  Jag såg på honom att han faktiskt blev riktigt ledsen och kanske var det ett uns av rädsla också ? Älskade unge, älskade ungar, det är jag som ska vara en förebild som visar att det är ok att bli arg men också hur man kan/ska/får agera när man blir arg...och idag var jag på en 2-årings nivå men i en vuxens kropp (undantaget att jag inte slog vilket en arg tvååring troligen hade gjort). Jag förstår om det var en skrämmande och förvirrande syn. Det är vid sånna tillfällen man önskar att det gick att spola tillbaks, och kanske också att det innan det händer gick att pausa för att lugna ner sig, få tid att tänka och agera på ett vuxet sätt.

Jag känner mig som en riktigt skitmamma.

ANNONS
Av Mamman - 16 januari 2015 19:59

Så trött ! Är väl inte van vid att jobba och framför allt inte vid att stiga upp långt innan tuppen har funderat på att öppna ögonen för att släpa de små ur sängen och sen vidare till dagis och fritids där vi "bankar" på dörren när de öppnar kl 6.


Det är tur att det inte är så alla dagar. Jag hoppas att det inte behöver vara så här för evigt. Förmodligen rör det sig om ungefär ett halvår. Om vi har tur.


Min äkta hälft mår fysiskt bättre och är hemma. Tyvärr visade det sig att den där elakartade tingensten som jag inte ens vill nämna vid namn hade spridit sig till lymfkörtlar. När vi nu har vant oss vid tanken på detta och att ett halvår med cytostatika iallafall minskar risken för återfall så känns det ändå ganska ok. Vi vet ju att det inte är några garantier för att den håller sig borta för all framtid sen men vi kan ju inte chansa...


Så klart tar det på krafterna att fundera och vara rädd. För rädd är jag. Rädd för att den jag delar mitt liv med först får ett halvår med massa biverkningar (som om man har otur kan bli bestående) för att kanske sedan ändå få veta att den har spritt sig. Rädsla för att aldrig få tillbaka den jag en gång hade. Rädlan för att bli ensam kvar.


En kamp, inte bara för den som är sjuk, en kamp för oss andra runtomkring som ska försöka leva som vanligt i ett litet oförutsägbart kaos.

Men kanske lär vi oss att det inte är så farligt när man måste ta en dag i tage och aldrig vet hur morgondagen kommer att se ut.

Kanske är det just så det egentligen är; vi tror att vi vet och vi planerar men det enda vi egentligen kan vara säkra på är att vi aldrig vet hur morgondagen kommer att se ut, vi bara tror...

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Min värld med Blogkeen
Följ Min värld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se