Efter exakt tre veckor fick han komma hem. Min man. Lycka. Eller ? Det är skönt att få ha honom nära men eventuell lycka överskuggas av oro och rädsla. Det handlar inte om att han får komma hem för att han nästan är frisk. Det handlar om att få komma hem i väntan på...ja, vad ? För bra är han inte. Kanske väntar en ny operation, kanske kan kroppen klara av att fixa det själv. Så nu ska denns väntan ske hemma...om det går. För jag har en man som beskriver att det känns som att ha influensa och magsjuka samtidigt. Blek som ett lakan, matt och trött och bitvis rejält ont i magen. Det är inte lätt att få i sig tillräckligt med vätska med de förluster han har och att äta när man är smått illamående eller kallsvettas av smärta är inte heller det enklaste.

Jag tvingade ut honom på promenad runt huset i går. Det kändes som när jag jobbade på långvården. Det kunde likagärna ha varit en 90-åring som gick där vid min sida om man inte hade sett ansiktet.

En promenad på max 200 m, sen var orken slut.

Visst vill jag ha honom hemma. Vi kan småprata lite, barnen också även om det inte är som vanligt. Men det gör mig också dubbelt ledsen att se detta. Att det inte är som vanligt och att det inte heller beror på en "vanlig" förkylning eller något sånt. Jag undrar också om vi fixar det rent närings och vätskemässigt...vi försöker. Jag har också en underlig roll. Det går liksom inte att bortse ifrån att jag tänker som en sjuksköterska men att jag också är "fru" och tänker som en sådan. Det låter kanske underligt men det är verkligen två roller som står lite emot varandra även om dom också går i varandra.

Jag vill ju tro och hoppas att det vänder av sig själv, att han helt plötsligt mår mycket bättre men jag klarar inte riktigt av att tro det just nu. Det börjar också bli lite knepigt med mitt jobb. Har ju snart varit hemma i en månad. Det har gått att lösa med semester och liknande och nu, när det blir helg får jag väl VAB:a men jag kan snart inte varar borta mer. Jag vet inte om jag vill det heller. Men om jag tittar lite längre fram så vet jag inte hur vi ska få ihop det hela med jobb, dagis och liknande...dvs. om det inte är så att det vänder snart och blir mycket bättre.

Det är en liten kamp att ta sig igenom dagen, både för mig och för den jag älskar.

Det är svårt att hitta positiva känslor just nu.

Jag önskar att det jag kände var HOPP men det jag känner är TVIVEL.