Alla inlägg under november 2014

Av Mamman - 30 november 2014 16:37

Dom sa 3-4 dagar och sen hem.

Nu är det mer än 5 dygn, de flesta på intensiven med undantag för några timmar på en vanlig avdelning innan smärtorna blev för svåra för att kunna behandlas där.

Smärtor, ingenting har kommit igång så som det skulle...Men ingenting är fel förutom att det känns så himla fel.

Jag undrar om min man någonsin ska komma tillbaka. Kommer han någonsin hem ? I vilket skick är han i så fall och kommer det att bli som vanligt ? Hur lång tid tar det i så fall...

Nätterna är värst. Tankarna kommer då. Ilska och frustration. Varför sa ingen att det kunde bli så här ? Jag känner mig dum som inte själv förstod att det fanns en risk för det. Jag känner mig skitarg. Någon har liksom ljugit. Jag vill veta, vara förberedd... Nu hade vi inte planerat för detta. Vi hade planerat för en något trött och ledbruten man/pappa som skulle komma hem efter några dagar och som skulle kunna räknas som en fullvärdig vuxen person i vår familj med allt av vad det innebär när det gäller ansvar för barnen men undantag för att lyfta, skjutsa och bära.

Jag känner mig lurad. Jag tror att min kära A också känner så. Eller orkar han ens känna något sådant ? Han orkar nästan inte prata när jag har honom i telefon. Få, ansträngda ord...

Jag frågade om han ville att jag skulle komma idag. Det var helt ok för sjuksköterskan att båda jag och barnen kom om vi ville, men han ville inte. Han orkar inte. Det gör ont i mig. Om jag bara hade fått se honom, röra vid honom. Han hade inte behövt prata eller bry sig om mig.

Men samtidigt så förstår jag. Han orkar ju nästa inte med sig själv.

De första dagarna kände jag hopp. Jag såg till att vara sysselsatt hela tiden för att sen stupa i säng med tanken att imorgon har det vänt, det värsta måste ha varit "idag"...

Men igår och idag har jag nästan inte orkat ringa sjukhuset och fråga...

Jag känner mig enormt ensam även om jag inte är det. Jag orkar inte och vill inte vara bland "folk"...ändå var det ju lite skönt att vara på det där barnkalaset igår och även den där fikan hos svärföräldrarna...

Jag önskade att jag kunde vara hoppfull men det känns hopplöst.


ANNONS
Av Mamman - 26 november 2014 15:59

Livet rullar på. Kära maken blev opererad igår. Idag gick det att prata några ord med honom men han mådde inte bra, hade rejält ont. Men nu är den iallafall gjord, bara att hoppas att det som följer härefter blir bra. Han kommer nog inte att vara så pigg som han har trott.

Alltså är jag "själv" med barnen några dagar och därefter kommer det nog ta ytterligare ett tag innan de har en "hel" pappa. Som tur är så har jag kunnat ta ut lite semesterdagar (jippi, det är så här man har semester på riktigt ? ) så jag är iallafall ledig tills på tisdag.


I helgen började jag handla julklappar. Till barnen är det i stort sett färdighandlat. Nu väntar jag bara på att få hem de där 12 paketen jag har beställt från olika ställen. För det är nätet som gäller. Jag ORKAR inte springa runt och jaga klappar i affärerna. Eller jo, det kan vara ganska mysigt om det rör sig om en eller två och man kan gå där i lugn och ro men annars är det mest jobbigt. Nu blir det jobbiga att hålla reda på alla fakturer och sen slå in allt (inte favoritsysselsättning när det är till barnen och känns som typ 100 stycken även om det väl bara är ett 30-tal) . Det JOBBIGASTE blir att hämta ut paketen hos mitt lokala ombud som är en liten servicebutik som drivs av en väldigt sur och i allmänhet ganska otrevlig man. Hade de inte haft paketutlämning där hade jag ärligt talat inte satt min fot där.

Jaja, det löser väl sig


Just nu känns det lite vilset i livet. Jag trivs inte riktigt på jobbet. Det känns inte riktigt rätt i hjärtat men nu är det en fast tjänst och då går man inte därifrån så enkelt. Jag har dock hittat två väldigt intressanta tjänster den senaste tiden. Den ena sökte jag och fick två dagar senare, när ansökningstiden hade gått ut, besked om att tjänsten var tillsatt. Kände mig lite lurad som hade lagt ner en halv dag jobb på att verkligen skriva ett personligt brev för att sen förstå att tjänsten var tillsatt redan innan jag skickade iväg det...

Men med två dagar kvar så satte jag mig idag och sökte en annan tjänst. Det personliga brevet fick skrivas om då den här tjänsten hade en helt annan inriktining och jag där ville lyfta fram andra sidor och kompetens. Skickade dock iväg det och fick en halvtimme senare se att de tackade för min ansökan men att de redan hade tillräckligt med sökande och därför hade avslutat ansökningsprocessen...Men VARFÖR tar man då inte bort annonsen ? Kände mig återigen lurad och en stor besvikelse kom över mig.

Så vad har nu livet tänkte ut åt mig ? Vad kommer jag att hamna ? Jag väljer att tro att det på något vis finns en mening med allt och att det finns något som är "uttänkt" för just mig. Jag tror att livets väg redan är bestämd där vissa hållpunkter finns, eller mål eller vad man nu vill kalla det. Vi har valmöjligheter, vi kan ta olika vägar men vi kommer på ett eller annat vis ändå att hamna vid de utsatta målen, vägen är bra olika dit. Och tja, om vi nu ska tala tro så tror jag då alltså att livet är starten och de slutliga målet är döden om man nu kan kalla det ett mål. Kanske slutstation är ett bättre ord och de där delmålen kanske kan kallas stationer...

Det är alltid svårt att inte riktigt veta. Ibland är det också spännande men oavsett vilket så är ovissheten en del av livet och svaret är tålamod. Tids nog så vet vi ! Alltså får jag väl gå här och vänta på vad som finns där bakom hörnet även om livet just nu känns grått och lite hopplöst.

Tålamod !




ANNONS
Av Mamman - 17 november 2014 12:25

Ledig dag efter jobbhelg. Stökigt överallt. Småsaker och plock. Gör mig orolig i själen. Försök att möblera om slutade med en tillbakamöblering. Försökte att fixa till dynan i hallen dvs. fixa en ny, den gamla är kastad pga att det råkade komma kattbajs på den i sommras när vi hade kattungarnas låda där. Men den där skumgummibiten jag hade var typ 2 cm för kort, den andra lösningen jag hade blev inte bra så nu sitter jag här, ännu mer frustrerad och inspirationen är långt under noll.

Har inte mer energi att uppbringa idag. Vet att jag måste ta en titt på smuttvätten och säkert slänga i en maskin. Vet också att eftermiddagen kommer att bestå av på och avdukning av bord, laga mat och sen diska...typ.

Tänk att man ibland kan vara så där uppfylld av det man gör, det går som smort, man fixar och det blir så himla bra. Andra gånger, som idag, känns dagen näst intill meningslös och man kommer liksom ingenstans hur man än försöker.


Dagen känns precis som vädret- halvnatt mitt på dagen. Grått, grått och grått...

Av Mamman - 13 november 2014 18:58

Efter att ha försökt städa i förrådet under flera timmar på förmiddagen så känner jag bara att här ska inte köpas en endaste sak till det här huset om det inte är absolut nödvändigt.

Dels för att vi (mest min man faktiskt) har alldeles förmycket saker som inte behövs utan bara tar massa plats. Dels för att det är något sjukt med det där att man slänger saker för att man tröttnat och vill ha nytt, inte för att det faktiskt är något fel på det.

Jag blir på så extremt dåligt humör av att gå ner i det där förrådet (eller för den delen försöka uppräthålla någon slags ordning bland barnens saker som hamnar överallt och som dom aldrig leker med för att dom liksom inte ser vad dom har).

Det är verkligen ett i-landsrpoblem.

Jag menar inte att vi aldrig ska köpa något mer men just nu så vill jag verkligen tänka igenom varje köp och varför/om vi verkligen behöver den där saken. För vi har ju som sagt massa saker och med lite fix, trix och pyssel så finns det stora möjligheter att göra om och fixa nytt av gammalt.

Dagens alster, efter den där städronden i källaren, blev en fin (om jag får säga det själv), krans gjord av en stomme av halvsega grenar som jag sen knöpt mossa runt. Framåt jul ska det lindas ett rött band runt. Det kommer att bli toppen.

Jag bävar faktiskt lite inför julen. De yngre barnen vill ju verkligen ha leksaker (men vad ? dom har ju allt och önskar sig bara massa skräp...) men vad kan vara vettigt som inte går sönder efter 5 minute, som roar länge och som inte kostar hur mycket som helst. Vi ha miljoner sällskapsspel, telfoner, datorer, bilar, dockor, lego, böcker, kritor och pennor, gosedjur, vinterleksaker, samlarkort, kulor, olika slags figurer osv. Ja, vi/dom har faktiskt allt och dubbelt upp i vad dom behöver. Skitsvårt och ångestfyllt för som sagt så är det ju ändå så att dom vill ha...och jag skulle vilja ge något dom skulle bli så där superglada över. Det behöver inte vara jättemånga leksakspaket men några... 10-åringen känns mycket lättare då han bara önskar sig pengar i stort sett. Han sparar till en dyrare teknisk pryl så det känns ok+ att han behöver lite kläder och kan få någon bok...

Som tur är så är ju inte julen här riktigt än så jag får väl fundera ett tag till...


Jag då, vill jag ha något ? Ja, jo, men det ska var något praktiskt, något jag verkligen behöver, något som inte hamnar i förrådet och skräpar. Ett nytt nattlinne, en aska fin choklad eller kanske något så enkelt som en middag med min man på tu man hand...


Jag vet inte hur länge känslan kommer att vara men just nu är den dominerande känslan "här köps inget som vi verkligen inte behöver, inte en enda sak !"


Av Mamman - 10 november 2014 10:19

Men jag vill verkligen inte till jobbet. Jag VILL INTE...

Så jag stannar hemma idag. Eller nej, det är bara att skjuta på det jobbiga för jobbet är mitt jobb "tills vidare". Så om jag är hemma så måste jag ju ändå gå dit förr eller senare.

Och ja, jo, jag har sagt att jag ska ge det ett år. Det året har snart gått och jag har faktiskt hållt ögonen öppna för andra jobb , sökt en del och till och med varit på intervju...

Igår skickade jag en ansökan igen. Jag hoppas, hoppas...Jag tror inte mina chanser är noll men jag tror inte heller att jag är glasklar på tjänsten. Vi får se.

Tills vidare har jag en tillfällig lösning jag hoppas på. Men den lösningen innebär inte att jag slipper dagens jobb, bara att jag kanske kan få vara på en annan enhet då och då om jag får möjlighet att gå brevid där ett tag först. Det har varit på tal om det innan men sen har det inte blivit av, det kommer ju alltid något annan emellan.


Jag är inte sjuk. Alltså ska jag gå till jobbet, så är det vare sig jag vill eller inte.

Jag är tacksam över att jag har ett jobb, men lika stor som min tacksamhet är över det är min önskan om att känna lugn och en glädje när jag tänker på det jobb jag är tacksam över. Det är längesedan jag kände så.


Det råde dessutom kaos i min hjärna. Allt är som vanligt men samtidigt så går vi och förbereder inför den där operationen och det som kanske kommer sen...Eller det som kommer sen. Vi vet bara inte hur det blir. Rädsla och ovisshet där blandas med det jag känner inför jobbet. Vardagspusslet är i vanliga fall inte helt enkelt att lägga och nu är det ännu mera förvirrat och oroligt.

Jag drömmer mardrömmar, vaknar tidigt med en tung känsla av ledsenhet och uppgivenhet. Tankar kommer, jag kan inte somna om. Det är svårt att koncentrera sig.


Jag vill inte beklaga mig. Inte "tyck synd mig". Jag vet att för många, många så går det bra ändå. Cancer är inte obotlig på samma vis som det var förr i tiden. Det finns dom som dör av det men det finns också dom som lever vidare och får ett långt liv efter. Men just nu vet vi inte så mycket. De kommande åren kommer vi inte heller att vet.


Ingenting känns roligt eller förväntansfullt. Jag gör för att jag måste. Jag försöker tänka på saker jag tycker är kul men känner ingen lust. Att läsa, pyssla, fundera på jul och vad som ska göras inför det, att titta på de få favoritprogram som jag har. Nä, inget är kul och det mesta känns som måste, måste, en kamp i en tung uppförsbacke.


Att kunna sjukskriva sig eller vara hemma med barnen om de är sjuka är en otroligt bra och fin förmån vi har i det här landet. Jag ska inte missbruka den. Jag är frisk och likaså mina barn så idag ska jag gå till jobbet vare sig jag vill eller inte.





Av Mamman - 7 november 2014 12:57

Har under några veckors tid känt mig lite lätt förvirrad. Glömmer saker och har svårt att hålla många saker i huvudet. Blir jättestressad över småsaker. Jag tror själv att det beror på att det är mycket tankar och funderingar just nu när det gäller "allt"... 

Framför allt märks det på jobbet där det ju redan är stressigt. Det jobbiga är att jag "lyckas" klanta till det inför samma personer hela tiden...eller ställer frågor om saker jag faktiskt borde kunna (och nog kan när jag inte är så stressad, men just då kan jag liksom inte tänka klart och vill bara ha en bekräftelse på att jag tänker rätt).

Saken är den att flera faktiskt nog tycker jag är en aning "dum" i huvudet. Ja, jag vet, det är jättesvårt att veta hur andra ser på en utifrån men min känsla är den.

Igår gjorde jag dock något jag tyckte var rätt...och egentligen finns det stöd för mitt handlande i vissa dokument som finns på jobbet, men flera kollegor ifrågasatte mitt handlande. Kan nu inte gå in på detaljer här men det hela gick ut på att jag inte borde ha gått den väg i ärendet som jag gjorde utan jag borde ha fattat beslut själv, alternativt pratat med mina kollegor som inte såg på saken så som jag gjorde. Det handlade om att den yrkesroll jag har (eller inte har då enligt vissa) ska vara självständig.

Jag hade inte några bra argument. Jag förstod vad dom menade men hade inte för avsikt att gå bakom ryggen på någon (dom) och inte heller att göra något "onödigt". Jag gjorde bara så som jag trodde/tyckte var rätt utifrån min kunskap och de riktlinjer jag hade i minnet. När jag blir påhoppad utan att vara förberedd har jag ofta svårt att argumentera för min sak. Jag behöver en stund innan jag kan förklara hur jag tänker. Jag är också öppen för att lyssna på hur andra tycker och att flera saker kan vara rätt eller att man kan ha olika synsätt...

Jag känner mig så otroligt ledsen. Det kändes som att jag hade de där personerna emot mig och de inte bara hoppade på mig, de trampade ner mig också...

Jag vill aldrig mer gå tillbaks till det där stället men jag vet ju också att på måndag kommer jag att göra det...med en stor klump i magen.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se