Alla inlägg under oktober 2014

Av Mamman - 20 oktober 2014 20:20

Det är fem år sedan den där dagen. Det där återbesöket efter operationen av den förstorade sköldkörteln. Halva var borttagen. Ultraljud och biopsier före operationen hade inte visat något som kunde tyda på ens en misstanke om att det skulle vara något malignt. Läkaren som skulle operarade sa till och med före operationen att det ÄR inget malignt... Uttalar man dessa ord som läkare så är man ganska säker på sin sak. Så där satt jag helt i onödan tyckte jag. Vad skulle jag med ett återbesök till ? Det kändes mest krångligt att åka ifrån jobbet en stund och dessutom kostade det ju 300 kr. Jag hade ju dessutom kollat blodprovsvaren och visste att jag inte skulle behöva äta någon medcin.

Men när läkaren kom in och började prata så frågar han hur jag mår. Bara bra säger jag. Sen säger han något väldigt oväntat och underligt. Han säger att de mycket oväntat hittade en malign tumör i sköldkörteln de operarade bort. Jag minns att jag svarade något i stil med "ja, det var ju mycket oväntat". Mycket ovänatat och underligt. En känsla av att overklighet.

Nu har det då gott fem år. Inget som har tytt på något återfall har hittats och efter en slutlig test /provoation så blev jag i onsdags mer eller mindre friskförklarad. Nu är det "bara" lite medicin som ska justeras i dos och så kan vårdcentralen ta över det hela. Bra, härligt, fint...


Två dagar senare så är det min kära makes tur att få ett besked. Ett besked som vi hade anat oss till. Ett cancerbesked. Livet är nu en väntan på operation. Sen blir det en väntan på besked om hur illa det är, om vidare behandling ska göras och nä...jag orkar inte tänka fullt ut på hur det kan gå. Någonstans hoppas och vill jag tro att det ska gå bra, att det inte ska vara så illa och att det ska räcka med en operation som går komplikationsfritt och sen är det över och kommer inte tillbaka...Kommer aldrig tillbaka.

Men någonstans där i bakhuvudet svischar andra tankar förbi, jag vet och jag är så rädd


Marken gungar under våra fötter.


F*ck cancer !




ANNONS
Av Mamman - 16 oktober 2014 12:44

Man kan inte tvinga någon att känna på ett visst vis. Möjligen kan man påverka. Det gäller kärlek såväl som vänskap.

Det kan svaja ibland, komma och gå, vare mer intensivt en period för att sen lugna ner sig men när grunden ändå finns där så spelar det inte så stor roll.

Kärlek såväl som vänskap kan växa sig stark, det är jag också helt övertygad om. Den kan också växa åt olika håll för att sakta glida ut till en obefintlighet.

Egentligen är det inget problem så länge känslan är ömsesidig. Problemet blir när den ena vill mycket mer än den andra...eller när den ena inte alls vill längre.

Det är en del av livet. Relationer kommer och går. En del blir långvariga, ja, kanske livslånga. En del uppbrott blir smärtsamma, andra blir befriande.


Kärleken, som vid varje kris i livet sätts på prov, har vuxit sig stark. Den finns där och är något helt annat än den där sköra tråd som den nog en gång var. Ibland sätts ju allt på prov men kärleken är verkligen i med och motgång. Den ÄR och jag vet inte vad jag skulle vara utan den. Visst kan jag ibland längta efter ensamheten som den ensamvarg jag innerst inne är. Men det handlar mer om en dröm där jag har mitt lilla hus, där bara mina saker är, där jag bestämmer helt och och hållet och där nära och kära kommer på besök. Det handlar inte om någon längtan efter en annan mans kärlek eller en ny relation. Det handlar bara om en stunds längtan efter att få vara lite själv, inte ensam som i ordet ensam.


Vänskap. Det fanns en fin, långvarig vänskap som plötsligt fick sitt slut och det var jag som stjälpte den över kanten. Vänskapen hade kanske inte varit så nära och så djup åren innan slutet men den fanns där. Det var vad jag trodde...

Eller ville jag bara tro att den fortfarande var stark och ömsesidig  ? J

Jag har försökt accepter att den inte finns längre. Det gör ont och jag saknar den. Jag saknar helt enkelt min vän. Men jag vet ju att den andra också måste känna så. Jag har trevande försökt närma mig igen men jag förstår ju att den andra inte vill. Jag är bara en ytlig bekantskap. En från "förr" som inte betyder något i dagsläget.


Jag förstår och även om det är frestande att försöka närma sig om och om igen så leder tjat ingenstans. Jag har nog blundat för att mina närmanden har varit totalt obesvarade. Från en hövlig nivå till ingenting.  Det gör bara mer ont att försöka och det tjänar liksom ingenting till.

Det ha redan gått några år sedan det hela hände men det gör mig fortfarande ledsen. Jag önskar att det inte hade blivit så som det blev. Kanske hade vänskapen runnit ut i sanden ändå. Jag vet inte. Det hade kanske ändå varit mindre smärtsamt och jag kan inte låta bli att sakna även om jag tror mig veta att jag inte är ett endaste dugg saknad..


Kärlek och vänskap- man är två om det




ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Min värld med Blogkeen
Följ Min värld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se