Jag minns så väl när jag var 11 år. På skolgården delades inbjudan ut till fredagens party. Jag såg hur inbjudningslapparna började ta slut i högen. Jag hade inte ännu inte fått någon och kände mig allmera ledsen. Jag älskade att gå på dessa partyn (typ disco hemma hos någon). När det var en lapp kvar så började A och A, som var de som skulla ha partyt, tissla och tassla. Sen kom de fram till mig och gav mig en inbjudan...Nu stod det inte mitt namn på den utan G:s namn, en tjej som ALDRIG gick på dessa partyn men jag fick den. A och A förklarade att de ville bjuda ett jämnt antal par och eftersom det var tre tjejer mer än killar  i klassen så blev det ju tre tjejer som inte blev bjudna...men nu var ju G sjuk och hon brukade ju ändå inte komma så de gav den till mig istället för att jag såg så ledsen ut.

Konstigt nog så blev jag bara glad. Eller var det den enda känslan jag hade då ? Det är iallafall så jag mins det. Det var ett kul party precis som det brukade vara. Någar jämna par blev det dock inte eftersom det inte bara var vissa tjejer utan också vissa killar som inte hade kommit på hur kul det var med sånna tillställningar.

Igår ringde en mamma till en av killarnas klasskompis. Det var så att de hade fått ett återbud till det kalas de skulle ha idag och undrade nu om min lille kille ville komma... Visst ville han. Han blev jätteglad. Själv vet jag inte vad jag ska tycka och känna. Jag förstår ju att det inte rör sig om ett stort kalas då de ska iväg på en aktivitet. Jag förstår ju också att de inte kunde eller hade bjudit alla utom mitt barn. Kanske är det till och med så att killen som fyller år kanske hade velat bjuda min kille men inte fick då de ändå var tvungna att begränsa antalet och därför blev glad att han nu kunde det pga återbudet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka " jaha, då duger det"...

Nu tänker jag att det förmodligen var exakt så min mamma tänkte när jag kom hem stålandes lycklig över att ha fått en inbjudan trots allt även om det nu inte var mitt namn på den och det inte var tänkt så från början.

Min önskan är att han har riktigt kul och inte alls tänker i de banor som jag gör. För just nu så spelar det faktiskt ingen roll varför eller hur han blev bjuden. Han är där och han är (var i allafall när han åkte) glad.