Man alltså, jag var nog ett väldigt tråkigt barn. Jag förstod aldrig det där med att hitta på berättelser som var orealistiska. Eller jag tyckte inte det var kul iallfall. Ta t.ex Pippi. HELT orealistiskt att en liten flicka ska bo själv, bära på en stor häst och ha hur mycket pengar som helst. Nu tittade jag säkert på Pippi ändå och hade kanske en viss behållning av det trots allt.

När jag nu sitter med mina barn och deras läsläxor känner jag exakt likadant. Berättelser om apor som bor själva i ett hyreshus och som träffar några barn som de börjar prata med för att sen dra iväg på en skattjakt i en bil som tankas med vatten... Men alltså, tycker barn verkligen det är kul och spännande ? Det är ju totalt orealistiskt...

Som tur är har ett av barnen fått en härligt lättläst och verklighetsnära bok av typen "Lisa lär Orvar knyta skosnöret".

Hade jag då ingen fantasi ? Jodå, det tycker jag iallafall. Jag fantiserade bara på ett annat vis, om riktiga, relalistiska saker och händelseförlopp...