Min dag började för 1,5 timme sedan efter en mardrömsnatt... ja alltså en natt fylld med mardrömmar. Torr i munnen och täppt i näsan lullade jag upp och tände på toaletten åt yngsta sonen som var nödig men inte vågade gå upp då det var för mörkt.

Sen har jag varit uppe. Jag har redan lyckats äta alldeles fel, för mycket och onyttigt. Jag har redan lyckats bli irriterad x antal gånger på diverse småsaker, ja till och med på tankar om saker som ju inte ens "är".  Jag har också redan fått känslan av att det här är ännu en dålig dag.

Så hur gör jag nu då ? Det är ganska många timmar kvar på den här dagen.

Omstart ?

Dag ett av tre lediga är till ända. Som alltid har jag stora förhoppningar när det vankas ledighet. Det handlar inte om att vi ska göra så himla mycket utan mer om att vi ska ha det lugnt och skönt, må bra, koppla av...

Tyvärr brukar det nästan alltid bli stökigt och småbråkigt, irritation och besvikelse. Jag vet inte riktigt varför men kanske beror det på att både jag och övriga familjen oftast är väldigt trötta och liksom inte riktigt orkar.

Idag blev inget undantag. Efter lördagens förmiddagsaktiviteter (simskola och träning för tre av fyra barn) så kom alla hem. Jag fixade mat och fick slänga i en maskin tvätt. Jag blev på sämre och sämre humör allteftersom timmarna gick. Jag kände mig förpassade till hem och hushållstjänsten (jag som bara ville vara ledig eller iallafall att alla skulle hjälpas åt). Barnen småbråkade och den äkta hälften fixade med bilen (det behövdes ju repareras där också). Helt plötsligt var hela köket och övriga "allmäna" utrymmen fulla med kläder, leksaker och annat som inte skulle vara där. Någonstans vid den tidpunkten tog min ork helt slut. Jag hade ju liksom städat och plockat innan bara för att få ha det lite trevligt när jag (och min familj) i min fantasi skulle vara så där mysigt lediga och bara vara tillsammans...

Kanske borde jag ha förstått att det med stor sannolikhet skulle bli så här. Erfarenhet och förutsättningar där bl.a en förkylning och ett mental trötthet efter att ha gett mycket av sig själv på jobbet ingick så borde jag anat...

Jag hoppas på en bättre dag imorgon och kan bara konstatera att nu är både jag och denna dag slut.

En skruttig kropp. Är den förbrukad vid 41,5 års ålder ? Det går ju inte. Jag har småbarn, jag ska vara pigg och rask, frisk och stark i minst 20 år till innan småkrämporna kommer smygande.

Men så är det visst inte. Fram till för 5 år sedan var den, trots några kg i överkant ändå frisk och kändes stark. Men någonstans där började det. En ofarlig knöl som togs bort, en knöl som visade sig vara av ett helt annat slag. Den delen av kroppen är dock under kontroll. Men efter det så började olika saker dyka upp. En knöl i ena bröstet som turligt nog var ofarlig. Konstiga domningar och känselbortfall som inte fick sin förklaring. Där till kan läggas mera ofarliga saker men som kommit i större mängd så som magsjukor. 

Kanske känns det som ännu mer med tanke på att övriga familjen också varit sjuka både i förkylningar och magsjukor i mängd de senaste åren men även andra mera mystiska och oroväckande symtom där vissa utredningar pågår.

Det känns bara för mycket ibland.

I höstas började min kära make började utredas för något som såg väldigt allvarligt ut. Utredningen är inte avslutad än och hans symtom kvarstår men vi har iallafall själva vågat tro att det inte är det värsta...

Ungefär samtidigt upptäckte jag också något underligt med min kropp. Kanske var det för att jag inte orkade just då som jag hittade en naturlig, om än ganska osannolik, förklaring till det hela. Jag la därtill ordet "avvakta" för att vänta och se om det försvinner av sig själv. Det gjord det men det har också återkommit några gånger. I helgen så tillkom ett annat symtom och då insåg jag att jag måste ta tag i det här.

Så idag har jag varit på vårdcentralen och nu väntar fortsatt utredning. En utredning som förhoppningsvis kan ge svaret "godartat" ...Enligt min icke helt vetenskapliga googleundersökning så är chansen 90 % att det är just så. Å andra sidan har jag haft en icke farlig knöl på halsen där det var högst osannolikt att det skulle vara något annat vilket det ändå var.

Det känns inte så kul att behöva greja med ledigt ifrån nya jobbet för att jag ska på undersökning osv.  men jag ha väl inget val.

Ibland funderar jag på om vi är hypokondriker men svaret blir alltid nej. Vi avvaktar väldigt ofta för att se vad det tar vägen, vi gör allt som man kan göra själv för att lindra eller eventuellt bota men när det inte går, ja då är det väl ändå rätt att söka vård.

Jag vill slippa vara så orolig för min och familjens hälsa.

Bortsett från de där extra kilona jag hade så vill jag ha min gamla, friska, starka kropp tillbaka.

Jag vill inte känna mig som något som är förbrukat.

Skrämmande, det är vad det är. Jag klarade nästan en hel dag innan jag inte kunde stå emot den där chokladen som fanna i förrådet. Sen fortsatte jag med pepparkakorna och nu sitter jag här och är grymt besviken på mig själv. Jag är lite skrämmd också. Jag har nog inte fattat vilket sockersug jag faktiskt har.

Så ja, det blev ett riktigt magplask direkt...men jag ska försöka igen. Imorgon, eller nä, nu, för visst borde det där sockersuget bli mindre om jag bara kan hålla ut några veckor.

Japp, så får det bli ! 

Timmer för timme blir dag för dag, blir en månad...och förhoppningsvis längre än så eller iallafall mindra mängd än vad det är nu.

Det lömska härligt sockersöta med en doft av choklad...

Att låta bli-Så himla enkelt men så fruktansvärt svårt...

1:a februari, lördag, ledig dag innan ännu en arbetsdag (tredje söndagen jag jobbar på "raken" :-( ). Känns bra. Känns bra eftersom jag har haft två ganska lugna dagar på jobbet där jag har fått små utamningar som jag har klarat av bra. Inget grubbel dag alltså.

Har som vana att väga mig den 1:a i varje månad. Bestämde mig för just detta för ett par år sedan. Har liksom varit lite fixerad vid den där vikten i alla år. Därför bestämde vi att en där vågen skulle ställas undan på ett ställe där den liksom inte stod och ropade "hoppa upp på mig" hela tiden. Tanken var väl också att tillåta sig en vikt en gång i månaden. Nu händer det väl att jag väger mig någon gång mer än så men inte varje dag och det är liksom vikten dag nr 1 i månaden som gäller. Och ja, jag skriver upp den. Mest för att det känns ganska bra att se att jag pendlar lite upp och ned men att det de senaste åren ligger ganska konstant om man tittar på genomsnittet.

Dagens vikt var fullt gokänd. Den samma som 1 december, dvs. innan julfrossan. Men jag vet ju med mig att det varit ganska mycket kex, godis och kakor även den senaste månaden. Därför har jag tänkte mig en månad utan detta onödiga. Kakor, godis och digestivekes är inte alls livsnödvändigt även om det kan vara bra för själen ibland. Men nu får det bli 4 veckor utan detta. Det är min ambition. Inte för att gå ner i vikt för den är alldeles lagom, utan mer för att se om kroppen kanske kan må lite bättre om den får energi från saker som innehåller mer av det den behöver.  Vi får se.

Februari= en månad som är minus kakor, kex och godis !