Jag sökte ett jobb för några veckor sedan. Mest på skoj, eller tja, mest för att det liksom var det näst intill perfekta jobbet, precis det jag hade tänkt mig.

Förra veckan fick jag ett samtal. De ville träffa mig ! Wow liksom...och hjälp ! Jag har inte varit på en riktigt anställningsintervju sedan 1999. De arbeten jag har fått efter det har jag liksom bara fått. De har ringt och fråga när jag kan börja typ...

Så det vara bara att försöka förbereda sig på eventuella frågor. Skitsvårt ! För vad kommer de att fråga ? Visst kan man ana att det kommer att fråga om mina bra och dåliga sidor på ett eller annat vis...eller kanske på flera vis men tja, det är svårt att förbereda sig. Förmodligen vill de också att jag ska berätta om mig själv och VAD ska jag berätta ?

Idag var det så dags. Jag gjorde så gott jag kunde. Jag pratade kanske lite för snabbt och efteråt kom jag på flera saker som hade varit bättre att berätta och ta upp än de jag sa men jag är ändå så pass nöjd att jag kan känna att det var ok. Jag önskar förstås att jag hade fått följa med in i rummet efteråt för att höra vad de sa om mig och hur de uppfattade mig. Jag har faktiskt inte den blekaste aning. Dessutom ställs det väl i relation till de andra 8 personerna som har eller som ska intervjuas.

Jag tror inte att jag blir erbjuden jobbet. Jag är faktiskt inte ens säker på om jag verkligen vill och orkar börja på en ny arbetsplats även om det här är ett gyllen tillfälle som kanske inte kommer att dyka upp på länge igen.

Det är skönt att ha den här biten bakom sig för denna gången för det är något jobbigt i det där med att försöka tala om hur superbra och passande jag är för just det jobbet. 

Det är inte riktigt min grej.